Den som lever får se MM nr 2/2003

Den som lever får se – eller höra (ledare i MM nr 2/2003)

av Gunnar E Olsson

Jag såg en livekonsert med Timbuktu på TV för ett tag sedan. ”Nej”, tänkte jag. ”Jag ska inte stänga av på en gång!” Sen var det ju så att min fru, som är en mycket vaken människa, verkligen ville kolla in konserten. Det kan ha påverkat mitt beslut, det måste medges…

Och det dröjde inte länge förrän jag var fast. Men det var inte den pratglade frontfiguren jag fastnade för i första hand. Det var de otroligt svängiga musiker som utgjorde hans funkiga kompband. Vilket gäng! Otroligt tajt rytmsektion, bra keyboardkillar och blåsare. Hela gänget skötte sig ypperligt. Till och med lite bluesmunspel fick vi höra! Var detta verkligen hiphop!?

Annars är det mesta som dyker upp från våra skivbolag idag ruskigt mediokert! 80 % går direkt i sopsäcken – efter en ordentlig genomlyssning förstås. (Nu kommer väl skivbolagen att sluta helt med att skicka plattor. Det är redan nu väldigt få plattor som dimper ned på skrivbordet, jämfört med bara för ett par år sedan.)

Man verkar satsa enorma summor på några få redan etablerade artister – säkra kort som ändå skulle sälja riktigt hyfsat. Kvar av PR-budgeten blir bara lite smulor som ska fördelas på alla de andra nya och oetablerade artisterna. Tvärtom vågar inget skivbolag jobba – även om detta kanske vore mycket vettigare. Det måste vara hemska summor som plöjs ner i maskineriet som är till för att få oss att köpa ytterst tveksamma utgåvor som till exempel herrar Jagger och Jacksons senaste soloalster. Inte fan blir det bättre för detta. Eller som någon vis man sa (jag tror det var Magnus Uggla eller Papa Dee): ”Man kan inte polera skit!”

Men det finns ju också artister som lyckas – nästan mot alla odds – såna självklara storheter som Norah Jones. När detta skrives är hon nominerad till åtta grammisar i USA. När ni läser det, vet ni nog redan hur många hon rodde hem.

En annan dam med klockren stämma hade vi i Eva Cassidy. Jag såg en dokumentär om denna gudabenådade sångerska för en tid sen och hon gjorde ett oerhört stark intryck på mig. Tyvärr fick hon aldrig uppleva sin egen framgång. Först efter hennes död spelade Terry Wogan på BBC 2 hennes oerhört starka version av Somewhere over the rainbow på sin morgonshow. Engelska radiolyssnare formligen ringde ner växeln för att få reda på vem den fantastiska sångerskan var. Resultatet blev att hon fick sin första hit på Top Twenty i England flera år efter sin död. Våren 2001 låg hennes album Songbird högst på den engelska fösäljningslistan och vid ett tillfälle låg fem av hennes platttor bland de 150 mest sålda.

Så småningom fick även den amerikanska publiken upp ögonen – och öronen – för någon de inte förstått att uppskatta under hennes livstid. Nu har Eva Cassidy, som så tragiskt gick bort i cancer vid 33 års ålder, sålt platina med sina album. Och det är fortfarande inte för sent att upptäcka henne. Det finns ett halvdussin plattor att få tag i och hon sjunger allt från svängig jazz, soul, gospel, blues, country och gamla standardlåtar till popigare alster som Stings Fields of Gold och Cindy Laupers Time after Time – allt levererat med samma otroliga nerv, närvaro och känsla. Som Terry Wogan sa: ”Isn’t that the most amazing thing you ever heard?” Om hon ändå själv hade fått vara med och uppleva detta…

Apropå Storbritannien så tror jag att vi får höra mycket intressant musik från Asien i framtiden. Och den tar omvägen över just London där till exempel indisk musik är mycket stor sedan en tid tillbaks. Man har visat att indisk musik har mer än soundtrack från Bollywoodfilmer att erbjuda. I Storbritannien finns många intressanta musiker med indiskt påbrå som vågar blanda friskt av sina influenser. Talvin Singh är en. Nitin Sawney är en annan – både hyperbegåvad gitarrist och keyboardist som ni bara måste låna ett öra. Han är mannen som skapade Nadia – den indiskt klingande låt som Jeff Beck gjorde en sagolik tolkning av på sitt senaste album. (Ajdå, nu skrev jag det förbjudna JB-namnet igen!)

De båda magiska musikkreatörerna i Deep Forest har också visat att man kan låna friskt från asiatiska musiker och göra nåt helt nytt, fräscht och spännande av det hela. Europeiska samplingar med en härlig asiatisk kryddblandning. Så låt er väl smaka!