MeldaProduction firade nyligen sitt 16-årsjubileum. Dessutom har företaget nu en present för användarna – och för dem själva. De presenterar nu version 17 av alla sina plugins.
Man har skapat MPluginManager
Det viktigaste i version 17 är förbättringen av användarens bekvämlighet. Därför skapade MeldaProduction MPluginManager, som tar hand om alla dina installationer och licensieringar. Den kan hålla alla dina pluggar uppdaterade och hjälper dig att installera eller reparera något utan att ladda ner onödig data. Från och med nu kommer du att kunna hantera dina licenser och prenumerationer från ett enda ställe (Hämta den i avdelningen Downloads).
Nya instrument att spela/leka med
Företagets universella modulära virtuella instrument, MSoundFactory, fick flera nya coola tillägg. Du kan kolla in Cyberpunk Bass, Trap Bass, Cyclicity, Ethereal Keys, Alchemist Whoosh och Organic Scape. Alla är naturligtvis gratis för licensinnehavarna.
Andra påtagliga uppdateringar
MeldaProduction har arbetat hårt för att förbättra effektiviteten i kärnan och uppdaterade dessutom kompatibiliteten för alla sina plugins (inklusive de som är gratis) för att möta nuvarande standarder. Vissa pluggar som till exempel MTurboDelay har fått många nya förinställningar.
Starta din testversion på nytt!
Även om du har installerat tidigare versioner kan du starta din 15-dagars testversion igen. Skaffa MPluginManager och dyk ner i företagets plugins redan nu!
Du måste inte KÖPA pluggarna!
Bara en påminnelse. Det bästa sättet att använda alla plugins omedelbart kan vara att använda programmet Subscribe-To-Own. Alla plugins (det är en hel del!) finns till hands för bara 15 € i månaden.
Jag tog mig friheten att spela in en liten instrumental bluesskiss – enklast tänkbara upplägg. Två ackord, E-moll och A-dur. Till kompet använde jag några av mina mest uppskattade pluggar: EZbass, EZkeys 2 och Superior Drummer 3, samtliga från våra vänner uppe i norr, Toontrack. Till elgitarren – mitt trogna vita Stratabygge från vår byggserie i Musikermagasinet – använde jag en ”sampling” av mitt eget förstärkarbygge, Tweed Deluxe. Även det har jag berättat om i MM-bladet. Jag använde IK Multimedias magnifika TONEX för att ta ett ljudavtryck av min förstärkare. Resultatet…? Ja, ni hör själva.
Han var känd för sina magnifika live-uppträdanden, och Rory Gallagher (1948-1995) var en inspirationskälla både för sina fans och en mängd musiker. Av många var den irlandsfödde Gallagher ansedd som en av vår tids mest betydelsefulla gitarrister.
Nu ska Rory Gallaghers instrumentsamling auktioneras bort på Bonhams på New Bond Street i London. Den som vill vara med och bjuda bör lägga datumer 17 oktober på minnet.
Rory Gallagher-kollektionen består av en enastående samling gitarrer, förstärkare och andra tillbehör från Gallaghers alltför korta karriär. Hela samlingen kommer från Gallaghers familj.
Det främsta objektet i samlingen är förstås utan tvekan Rorys ikoniska Fender Stratocaster från 1961. Kanske den mest välkända Stratan i rockhistorien. Utgångspriset kommer ligga någonstans mellan 700 000 och 1 miljon Pund.
Rory Gallagher köpte gitarren för 100 Pund på kredit av ägaren till Crowley’s Music Store i Cork, på Irland, 1963. Enligt legenden lär det vara den första Stratocastern som nått Irlands kust.
Den här gitarren blev synonym med Gallagher och dess typiska slitna utseende har gjort den till en av världens mest ikoniska elgitarrer. Den har visats på en mängd olika utställningar, synts på en mängd olika gitarrtidningsomslag, och har spelats av musiker som Johnny Marr och Joe Bonamassa. Sedan 2004 har Fender sålt kopior av gitarren som en del i sin Artist Signature-serie. Otaliga är väl även de gitarrbyggare som på egen hand försökt relikera och efterlikna Rorys klassiska Strata.
Claire Tole-Moir, som representear Bonhams popkulturavdelning kommenterar: ”Rory Gallagher’s 1961 Fender Stratocaster är en av världen mest välkända gitarrer. Den utgjorde en viktig del i Rory Gallaghers liv, och fanns med honom under hela hans karriär. Man kan säga att det var genom den här gitarren som han skapade sitt eftermäle som en våra absolut främsta gitarrister. Den har tagits om hand av Dónal Gallagher, Rorys bror och för detta manager, och deras familj alltsedan Rory gick bort år 1995.
Bonhams är hedrade över att få förtroendet att ha med denna ikoniska Stratocaster på auktionen och vi är stolta över att kunna tillkännage det landmärke som försäljningen av Rory Gallaghers omfattande samling utgör.”
Dónal Gallagher, Rorys bror och tidigare manager, kommenterade: ”När nu nästan trettio år har gått sedan min bror Rory gick bort, tror jag att det är dags för andra att ta över vårdnaden av Rorys ”föräldralösa” Fender Stratocaster från 1961 och resten av hans otroliga instrumentsamling. Sedan 1995 har jag känt det som ett uppdrag att befästa Rorys arv och bredda kunskapen om hans musik. Så i det som varit ett av de svåraste och mest känsliga besluten jag någonsin tagit, har jag bestämt mig för att nu släppa hans instrument till försäljning, så att dessa tecken på hans arv ska kunna njutas av andra.”
Även Sir Brian May har några ord att säga om Rory Gallaghers Stratocaster: ”Rory var en av väldigt få på den tiden som kunde få gitarren att göra vad somhelt, tycktes det mig. Det kändes som ren magi… Jag minns att jag kikade på den där gamla slitna Statocastern och undrade hur all denna magi kunde komma från ett sådant instrument?”
Brian May har även sagt: ”Rory är en av anledningarna till att jag gör det jag gör idag.”
Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset.
Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.
Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:
Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.
Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!
För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):
Efter att ha hört Fleetwood Macs egen live-version av Albatross (från en BBC-inspelning) har jag ändå fattat mod till mig och kan publicera den version av låten som vi i gruppen the Nazz spelade. På den inspelning jag hört med Fleetwood Mac medverkar tre gitarrister. När vi spelade Albatross fick vi nöja oss med en enda gitarrist. Vi körde alltså låten på trio, mot originalets fem man. Betänkt detta. Inspelningen är gjord på en enkel rullbandspelare vid en spelning i Hedemora (Tack, George Nordin!), och året var med en viss sannolikhet 1969. Sättningen var nog med lika stor sannolikhet inte den som är på bilden. Troligtvis är det Herbert Bodinger som spelar bas och Tommy Löwbäck som hanterar trummorna. Gitarristen är dock med hundraprocentig säkerhet, yours truly. Gitarren var en ES-345 från mitten av 60-talet, som jag har saknat i 50 år vid det här laget. Ack, ja…
Jag hittade för en tid sedan ett gäng ”låtar”, mestadels helt instrumentala, som har använts i ett tidigare liv där jag skapade en hel del musik för reklamfilmer, företagspresentationer, och liknande. Just den här snutten var inte så lite inspirerad av gamla instrumentallåtar, som jag minns dem från 60-talet, låtar framförda av orkestrar som John Barry Seven plus 4, och framför allt gitarrgrupper som the Shadows, the Ventures, och till och med svenska the Shanes. Den här låten är en hyllning till alla dessa grupper.
Så här karakteriserade jag låten när den lades upp på SoundCloud: En riktig gammal instrumental historia, som jag hittade på en bortglömd kassett. Tycker själv den är riktigt bra, lite: ”Hank B Marvin goes totally off his cruches”. Kan väl stämma rätt bra?
Allt spelades in på min dåvarande topputrustning bestående av en Teac Portastudio (Tascam 244), en Roland TR-707 (Rhythm Composer) och 727 (slagverksvarianten), och några syntar. Alla analoga spår mixades till tre spår på Portan, och det fjärde spåret användes som synkspår för att styra en Yamaha QX-5 hårdvarusequencer. Den skötte alla syntarna. Just i det här spåret hör man speciellt en Yamaha TX-802 med en preset, Whap Attack, som jag var väldigt förtjust i. Gitarren kördes igenom en Zoom-pedal (2002) innan den gick in i Portan.
Ibland kan man få ”feeling” när man testar nån ny hård- eller mjukvara. Detta gällde i allra högsta grad när jag fick en liten burk från DSM & Humboldt Electronics på testbänken. Simplifier stod det på kartongen. Och extra lätt var det att få välljud ur den. Raskt kopplades den in i min lilla hemstudioanläggning. Två XLR-kontaktförsedda mickkablar kopplades direkt till mitt anspråkslösa ljudkort, och ljuv musik uppstod. Resultatet kan ni avnjuta här nedan. Alla gitarrer har gått direkt igenom Simplifier. Trummisen kommer från norrländska Tonträsk och basisten likaså. Nej, nu skojade jag allt till det. Toontrack heter ju företaget som levererar mjukvara, så till och med en enkel strängbändare som undertecknad kan få det att svänga. Håll till godo!
Ibland kan man få ”feeling” när man testar nån ny hård- eller mjukvara. Detta gällde i allra högsta grad när jag fick en liten burk från DSM & Humboldt Electronics på testbänken. Simplifier stod det på kartongen. Och extra lätt var det att få välljud ur den. Raskt kopplades den in i min lilla hemstudioanläggning. Två XLR-kontaktförsedda mickkablar kopplades direkt till mitt anspråkslösa ljudkort, och ljuv musik uppstod. Resultatet kan ni avnjuta här nedan. Alla gitarrer har gått direkt igenom Simplifier. Trummisen kommer från norrländska Tonträsk och basisten likaså. Nej, nu skojade jag allt till det. Toontrack heter ju företaget som levererar mjukvara, så till och med en enkel strängbändare som undertecknad kan få det att svänga. Håll till godo!
Peter Green har lämnat oss, och saknaden är stor. På sätt och viss är det dock en saknad och en sorg med inbyggd fördröjning. För mig som gitarrist betydde han i stort sett allt när jag började spela. Han hade tonen, det känsliga vibratot, den utsökta fraseringen, sången, låtskrivandet, och han var dessutom en ytterst habil munspelare. Sämre förebilder kunde man ha.
Peter Green med basisten John McVie, och en oerhört välklingande Gibson Les Paul.
Jag hörde honom för första gången när Mayall’s Bluesbreakers precis släppt plattan A Hard Roaddär han efterträdde ”guden” Eric Slowhand Clapton. Green hade spelat i flera band före detta, bland annat i en konstellation av Shotgun Express där en ung Rod Stewart stod för sånginsatserna. I gruppen fanns även Mick Fleetwood på trummor.
Clapton hade dragit till Grekland för ett semester-gig, och Mayall stod plötsligt utan gitarrist. Green lyckades tjata till sig platsen för några gig, men fick sedan vackert stiga åt sidan, när Slowhand behagade komma tillbaka. Några månader senare hoppade Clapton av Bluesbreakers för gott för att bilda Cream, och då fick Green platsen som ordinarie strängbändare. Med Mayall spelade Green och Bluesbreakers in albumet A Hard Road, några singlar, en EP-skiva med Paul Butterfield på munspel, ett album med Eddie Boyd, samt några andra lösryckta spår.
Bluesbreakers-LP:n ”A Hard Road” blev genombrottet för Peter Green.
Men ganska snart blev det dags även för Green att dra vidare. John Mayall hade bjudit på några studiotimmar där Green, John McVie och Mick Fleetwood från dåvarande Bluesbreakers tilläts spela in några egna låtar. Green blev så tänd på tanken att han försökte värva McVie och Fleetwood till ett eget band. Trummisen som mer eller mindre redan fått sparken från Mayall’s Bluesbreakers nappade genast på idén, men John McVie var tveksam till att släppa ett stadigt jobb för att ge sig ut på helt osäkra vatten. Basisten Bob Brunning fick istället hoppa in. Han spelade på deras första konserter, och han spelar också på ”Long Grey Mare” på första plattan. Men sen insåg förstås John McVie att den nya gruppen kunde bli riktigt stor, och hoppade på Fleetwood Mac-tåget.
Det första självbetitlade albumet med Fleetwood Mac.
Vid den tiden spelade undertecknad i ett bluesband, som spelade en hel del covermaterial från amerikanska svarta musikanter, men vi lyssnade förstås väldigt mycket även på de samtida engelska banden, och där hittade vi material som både vi och publiken älskade. Först många år senare gick det upp för mig att jag hade spelat i ett Peter Green Tribute-band. Vi hade massor av hans alster på repertoaren. Naturligtvis körde vi vår egen version av ”Albatross” – på trio. Det var inte så lätt att göra alla gitarrstämmorna på egen hand, men man var ju ung och envis…
Tidiga låtar som ”The Same Way” och ”Another Kinda Love” från A Hard Road blandades med låtar från det första Fleetwood Mac-albumet som ”Looking For Somebody”, ”I Loved Another Woman”, ”Merry Go Round”, ”Long Grey Mare”. Dock hade vi enbart en låt, ”Stop Messing Around”, från den, kanske något svagare, andraplattan, Mister Wonderful. Där märktes det, trots fina blås- och keyboardinsatser från andra musiker, att Green behövde en mer jämbördig musikant vid sin sida, någon som kunde bidra till låtskrivandet på ett mer positivt sätt än Spencer. Det var dags att släppa in den unge gitarristen Danny Kirwan. Med Kirwan fick Green den låtskrivarkompis han behövde, och tillsammans – framför allt live – var de ett oslagbart radarpar, som bytte idéer i de mest fantasifulla gitarrdueller man kan tänka sig. Och Green hade aldrig något problem med att dela rampljuset med den yngre, och extremt lovande Kirwan. Det låg liksom inte för honom. Redan på de två första plattorna med Fleetwood Mac visade Green vilken generös och storsint person han var. Den unge Jeremy Spencer tilläts verkligen breda ut sig med sina Elmore James-pastischer, speciellt på det anda albumet, där i stort sett varannan låt börjar med samma slide-riff. Och även gruppnamnet Fleetwood Mac var Greens idé – andra la till Peter Green’s framför namnet, för att han var ett så starkt affischnamn. Green sa vid en intervju att han tyckte att Fleetwood Mac var ett bra namn som John och Mick kunde använda sig av ifall/när han själv slutade i gruppen.
Greens gitarrspel var redan från början oerhört moget. Framför allt instrumentallåten ”The Supernatural” från A Hard Road visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil var tämligen rå och kraftfull, var Greens mer känslig och tillbakadragen – och vilken ton han hade! Mycket av den tonen satt förstås i fingrarna – han hade redan här ett utsökt, känsligt fingervibrato – men en del av hans speciella ton kom också från hans ’59 Les Paul, som enligt sägnen varit inne på gitarrverkstad och där råkat få en av sina mikar fasvända vad beträffar magnetens polaritet. Det gjorde att mittläget på mickomkopplaren lät väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul.
Peter Greens Gibson Les Paul från 1959. Ett legendariskt instrument som Green sålde till Gary Moore för 100 Pund, och som nu ägs av gitarristen Kirk Hemmet i Metallica. Han lär ha betalat betydligt mer än 100 Pund för den.
Peter Greens ton och fingervibrato påminde mycket om det som man hör på plattor med B.B. King. King sa själv att den ende vite blues-gitarristen han var riktigt rädd för var Peter Green (”He has the sweetest tone I ever heard; he was the only one who gave me the cold sweats.”). Ett synnerligen gott betyg från en musiker som visste vad han talade om. Och Jimmy Page från Led Zeppelin lär ha sagt ”Peter var den bästa av oss alla – den bästa gitarristen, den bästa sångaren och den bästa låtskrivaren”.
Vill ni få allt detta bekräftat ska ni lyssna på albumet Then Play On, det sista som Green spelade in innan han lämnade Fleetwood Mac, mitt under en turné, efter att bland annat ha fått i sig alltför mycket LSD.
Den plattan släpps i en ommastrad version i september i år – och där hittar vi underbara alster som ”Closing My Eyes”, ”Oh, Well”, ”Like Crying” och den oerhört sorgsna ”Before The Beginning”. På singelsidan har vi fantastiska låtar som ”Black Magic Woman”, Little Willy Johns ”Need Your Love so Bad”, instrumentallåten och listettan ”Albatross”, samt det kanske bästa av alla Greens alster ”Man Of The World”.
Efter LSD-partyt i Tyskland 1970 blev Green aldrig densamme. Han sålde sin Les Paul till Gary Moore för 100 pund, och vägrade ta emot fler ”smutsiga” royaltycheckar från sin manager. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game, som bestod av oändligt långa jam i studion. Redan där förstod vi också att vi hade förlorat honom. Han hade gett sig av på en resa utan returbiljett, och han skulle aldrig återvända till sitt forna jag.
Efter den plattan dröjde det åtta år innan något nytt dök upp. Tyvärr var det då enbart namnet man kände igen. Till sin assistans hade Green en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hördes spelades inte av honom själv, utan av Snowy White. In the Skies, som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. De sista åren spelade Green åter i ett band, men efter år av elchocker var han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist.
Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från 60-, och början av 70-talet. För mig (och många andra) var han den bäste av alla bluesgitarrister. Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner.
Fleetwood Mac i den ultimata sättningen, som den såg ut vid tiden för inspelningen av albumet ”Then Play On”. Från vänster John McVie, den 18-årige Danny Kirwan, Peter Green, Jeremy Spencer, och Mick Fleetwood.
”I could tell you about my life, and keep you amused I’m sure. About all the times I cried, and how I don’t want to be sad anymore.”
Nu får du vila, Peter Allen Greenbaum. Vi saknar dig outsägligt mycket!
