Om Gitarrfixaren


Som ni kanske redan läst på annat håll på den här hemsidan förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Men när ni nu ändå är här ska jag väl passa på att berätta lite om Gitarrfixaren, som jag kallar mig en smula pretentiöst (på andra ställen kallar jag mig istället Musikmakaren – snacka om förvirring!). Jag heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har närt ett stort intresse för både musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden. Jag fick min första elgitarr av fattiga men generösa föräldrar redan 1962. Det var en blå Kent – jag vet att många av er där ute tog era första stapplande ackord på en dylik, tämligen medioker musikmaskin.

Musikintresset har bestått under åren.  För några år sedan började jag dessutom fundera på hur man skruvar ihop en elgitarr. ”Kunde Leo Fender så kan väl jag”, tänkte jag. Nåja, Leo vissten nog hur man gjorde, eller om han inte visste det, tog han i alla fall reda på det. Det är väl lite på det viset jag har jobbat också. Jag har provat mig fram, läst en massa på nätet, frågat folk som verkligen kan de här sakerna, och så vidare… Jag måste förstås passa på att tacka några av mina skarpaste källor, Åke Björnstad, Fredrik Askerdal, Leif Silverstrand, Stefan Lundquist … ja, jag har säkert glömt någon. Ett stort tack till er allesammans!

Hursomhelst, eftersom jag skrivit artiklar av olika slag för Sveriges enda nu levande  tidning för musiker, Musikermagasinet, under mer än 30 år, var förstås steget inte långt till att ”pitcha” för idén att skriva ett par artiklar i husorganet om hur man kan bära sig åt för att skruva ihop en ”Telecaster-inspirerad” elgitarr. Ja, Fender vill helst att man skriver så, för enligt deras förmenande är det bara Fenderfabriken (var  den nu ligger för tillfället) som kan skruva ihop en riktig Telecaster (trot om ni vill). Det blev raskt två artiklar på det ämnet, och naturligtvis blev det inte bara text och bilder – det hade ju varit märkligt om vi byggt en helt virtuell gitarr. Det manifesterade sig förstås även en ytterst fysisk företeelse av trä och metall, och nog blev den i alla fall i mina ögon, väldigt lik en Telecaster. Där får nog räknenissarna hos Fender tycka vad dom vill.

Den första artikelserie följdes snart av ytterligare texter, och gitarrer, och ganska snart tappade jag både räkningen (och förståndet?). Telen följdes av en underbar Strata i Olympic White, och en i 2-tons sunburst, och en 3-tons, en gulnad Tele… Ja, ni förstår varåt det barkade, eller hur? Några av mina byggen har fått nya hem, andra har jag behållit, men intresset för att prova nya idéer, och andra metoder, finns där hela tiden. Så jag misstänker att den här böjelsen är något man inte skakar av sig i första taget. Det nog definitivt något man får leva med. Eller om man kommit upp i min aktningsvärda ålder, förhoppningsvis även nåt man kommer dö med. Dock inte av! Så länge man har roligt och orkar, är det väl bara att fortsätta. Så tänker i alla fall jag.

Jag ska försöka dela med mig av de upplevelser och erfarenheter jag skaffat mig under de här åren. Förhoppningsvis lyckas jag att entusiasmera fler av er därute till lyckoupplevelser likande de jag fått, med denna lilla hemsida. Många bilder och mycket text – kanske till och med lite rörliga bilder – hoppas jag att jag ska kunna leverera. Och hoppas samtidigt att ni har lika roligt att läsa om det här, som jag har haft att skriva det.  Och testa gärna att skruva ihop en egen elgitarr. Gitarrer kan man ju aldrig få för många av, eller hur?

Lämna ett svar