En dag i en testskribents liv

Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.

Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.

”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”

Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.

Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…

 

Custom Telecaster

This was my first ever Partscaster. Body and neck come from Monster Relic. Pickups from Lundgren Pickups here in Sweden. A project that resulted in an series of articles in Sweden’s Musikermagasinet. I originally fitted it with a neck with a maple fretboard, but I decided to swap this for rosewood after a while. I thought that this would make it look a bit more like a ca: 1962 Fender Custom Telecaster proper (not to be confused with the Telecaster Custom of later years), which was the purpose of this build anyway. The all maple neck found a new home in a later build – the yellow(-ish) Telecaster that can be found elsewhere on this page.

The bridge is a Mastery Bridge. I decided to replace the bridge that came with the B5 Bigsby for the Mastery, and I never regretted this. Like all my partscasters, this one is finished in nitrocellulose lacquer, and this time the colour is Lake Placid Blue without the silver undercoating.

Pickups come from Lundgren Pickups here in Sweden. The BJFE neck pickup and a Vintage 7.5 at the bridge do complement each other excellently.

Custom Telecaster

Det här var min allra första ”Partscaster”. Kroppen och halsen kom från Monster Relic. Pickuperna från vår egen Lundgren Pickups, i Jönköping. Det här projektet resulterade i en artikelserien i Musikermagasinet. Till en början monterade jag en lönnhals med greppbräda i samma material, med jag beslöt mig för att byta ut den mot rosewood efter en kort tid (se nedan!). Jag tänkte att det skulle göra den till en mer realistisk kopia av en Fender Custom Telecaster från ca: 1962 (icke att förväxlas med Telecaster Custom som kom senare). Det här var ju grundtanken med bygget redan från början. Halsen med greppbräda i lönn hittade ett nytt hem hos ett senare bygge – den gulnade Telecaster ´56 som finns någon annanstans på de här sidorna.

Stallet kommer från Mastery Bridge. Jag bestämde mig för att ersätta stallet som följde need Bigsby B5 mot detta, och det har jag aldrig ångrat. Liksom alla mina Partscasters (eller HPD-byggen) är den här lacka helt i cellulosalack, och den här gången är färgen en Lake Placid Blue utan silver ”undercoating”.

De båda Lundgren-pickuperna har valts med omsorg, och efter att jag har lyssnat på goda råd från Johan Lundgren själv. BJFE (som han skapat tillsammans med ljudgurun Björn Juhl) i halsläget, och en Vintage 7.5 i stallet kompletterar varandra alldeles förträffligt. Tack för det Johan och Björn!

Om Musikmakaren

Det här är egentligen bara en liten dagbokssida i det stora eterhavet. Självfallet förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Snarare har ni väl bara råkat ramla in. Det ni ser här är Musikmakarens Dagbok. Musikmakaren, som jag kallar mig en smula förmätet/pretentiöst, heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har jobbat med musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden.
Mina första musikminnen härrör från början av 50-talet då jag var med i direktsänd radio tillsammans med Sven Jerring, A.K.A. Farbror Sven, som då var programledare för radioprogrammet ”Barnens brevlåda”. Tyvärr har jag ingen inspelningsdokumentation från just den utsändningen, men den första inspelning jag medverkar på är från 1953 och den är gjord på en trådspelare. Magister Rustan Hallenberg i min hemby, Lindfors, hade en Tandbergmaskin som spelade in på järntråd – detta var innan bandspelaren blev populär – den var inte ens uppfunnen. En pigg 5-åring sjunger på dalmål och hans äldre bror, Roland, spelar piano.

Idag är både trådspelaren och min bror borta och Roland har i stället blivit en trummaskin och några syntar. Musikintresset har dock bestått under åren. Inspelningssystemen har emellertid växlat. Från Teac-rullbandare, via kassett-, och digitalporta till Mac-baserad inspelningsstudio. Den ständiga frågan har dock alltid funnits där: Hur gör man musik?
Tråden från 1953 har jag hursomhelst fått överförd till digitalt medium för att kunna bevara den för eftervärlden – i alla fall imbillar jag mig att så är fallet. Trådrullen var i allra högsta grad analog, och på utvecklingsskalan placerar vi den mellan vaxrullarna och den tape som senare fick agera inspelningsmedium för både Beatles och andra popstorheter under många decennier.


Ha en forsatt god lässtund och hoppas ni hittar något ni kan glädjas åt eller bli förbannade på. För mig betyder det ena lika mycket som det andra. Och gör gärna mer musik! Det behövs.

Det visslas på tok för lite på radion nuförtiden

Året var 1992. Willie Dixon, den store bluesmusikern, och -kompositören, hade avlidit den 29 januari 1992, precis en månad före min födelsedag. Jag beslöt mig för att skriva den här låten, som en sorts hyllning till honom. Ulf Gruvberg på radioprogrammet Trender och Traditioner hade den stora vänligheten att spela Willies Blues för alla sina lyssnare.

Ett par ”nya” låtar

En liten låtskiss gjord i Garageband i ”Paddan”. Helt instrumentalt. Alldeles för många gitarrer, men se det som en hyllning till alla andra gitarrister därute, som inte heller kan hålla igen.

Och det här är en hyllning till Peter Green, inspirerad av hans ”The Wheels Keep On Turning” – fast med text på svenska. Inspelad med Focusrite Clarett 2pre, en ack gura, min röda strata och en kondensatormick, direkt in i Garage Band. En smula fixad och tillrättalagd med Melodyne 4 studio. Tester på båda finns i olika nummer av MM…

Supro-test del I

Här har vi kikat – och även lyssnat, förstås – på Supro TremoVerb. I den första delen fokuserar vi på rent ljud från Supron. Vi återkommer till den ”skitigare” delen…

Supro-test del I

Här har vi kikat – och även lyssnat, förstås – på Supro TremoVerb. I den första delen fokuserar vi på rent ljud från Supron. Vi återkommer till den ”skitigare delen…

Om ManMade Music


Det här är egentligen bara en liten dagbokssida i det stora eterhavet. Självfallet förväntar jag mig inte att ni ska ha letat er hit på något aktivt vis. Snarare har ni väl bara råkat ramla in. Det ni ser här är ManMade music. Musikmakaren, eller ManMade Music heter egentligen Gunnar E Olsson och jag har jobbat med musik och musikprylar så länge mina minnesceller kan ta mig tillbaks i tiden.
Mina första musikminnen härrör från början av 50-talet då jag var med i direktsänd radio tillsammans med Sven Jerring, A.K.A. Farbror Sven, som då var programledare för radioprogrammet ”Barnens brevlåda”. Tyvärr har jag ingen inspelningsdokumentation från just den utsändningen, men den första inspelning jag medverkar på är från 1953 och den är gjord på en trådspelare. Magister Rustan Hallenberg i min hemby, Lindfors, hade en Tandbergmaskin som spelade in på järntråd – detta var innan bandspelaren blev populär – den var inte ens uppfunnen. En pigg 5-åring sjunger på dalmål och hans äldre
bror, Roland, spelar piano. Idag är både trådspelaren och min bror borta och Roland har i stället blivit en trummaskin och några syntar. Musikintresset har dock bestått under åren. Inspelningssystemen har emellertid växlat. Från Teac-rullbandare, via kassett-, och digitalporta till Mac-baserad inspelningsstudio. Den ständiga frågan har dock alltid funnits där: Hur gör man musik?
Tråden från 1953 har jag hursomhelst fått överförd till digitalt medium för att kunna bevara den för eftervärlden – i alla fall imbillar jag mig att så är fallet. Trådrullen var i allra högsta grad analog, och på utvecklingsskalan placerar vi den mellan vaxrullarna och den tape som senare fick agera inspelningsmedium för både Beatles och andra popstorheter under många decennier.

Ha en forsatt god lässtund och hoppas ni hittar något ni kan glädjas åt eller bli förbannade på. För mig betyder det ena lika mycket som det andra. Och gör gärna mer musik! Det behövs.